Jag är inte helt “där” (Asperger/ASD & ADD) o jag blev diagnoserad när jag var 15/16. Hela mitt liv jag visste att jag var annorlunda. För många gånger har jag gråtit i spegeln o tänkt “vad är det som e fel med mig”. Nu vet jag att jag är bara född så här annorlunda o saker är lite extra jobbigt för mig… Vilket suger. Men det är som det är.
Nu jag bor ensam. Flyttade ut från mina föräldrar vid 25. Bodde med min syster i 6 månader innan vi båda såg att det inte skulle funka. Hon hjälpte mig hitta min lägenhet. Några månader sen, min syster flyttade bort o är nu en timme bort. Så jag känner ingen annan här.
Har inga vänner. Har aldrig varit på en dejt. Varje dag hör jag bara dåliga nyheter som får mig att aldrig vilja gå ut: Corona, kriget i ukraina, ekonomin går under osv.
Min mamma, även om hon är en alkoholist som mobbade mig och slog sönder min vilja att leva o självförtroende i flera år, betalade hon min hyra i ett år. Förra året. Det här året sa hon att jag måste skaffa pengarna själv för hon kan inte ge mig nåt. Nu är det maj o jag är pank o har inte kunnat hitta något som kan hjälpa mig med 5000+ i månaden. Saker börja bli seriöst och jag är rädd. Jag kanske kan få försörjningstöd efter jag arbetstränar men det är inte garanti. Nästa månad är jag utan någon stöd. Om jag skaffar mig ett jobb kommer jag bara bli utbränd. Så jag kan inte jobba för mycket i en lång tid.
Jag är rädd. Tänk om livet blir bara svårare och svårare och jag kan inte klara av det. Tänk om jag hoppar av balkongen som jag har viljat göra… Jag är rädd och jag är så trött på att vara rädd.
Jag är rädd och jag är arg. Mitt liv skulle ha varit bättre och mycket lättare hade jag inte blivit uppväxt med min mamma som tyckte att hennes sätt att dominera över allt och allt var det bästa sättet att vara en förälder. Varje dag hon sa att jag var bara lat och en idiot, tills jag blev det. Nu kan jag inte ens ta ner julgranen som har varit uppe i nästa 6 månader för det är damm överallt och jag vill inte bli smutsig…
